Beslut 2018-01-26 (reg.nr 243-1063-17)

Tillämpning av 6 kap. 11 § högskoleförordningen. Ett lärosäte ansåg att en sökande om examensbevis för högskoleexamen har slutfört utbildningen då den sökande redan hade fått en högskoleexamen med samma huvudområde vid ett annat lärosäte. Universitetet hänvisade till sina lokala examensföreskrifter. Fråga om universitetet hade bemyndigande att meddela föreskrifter med ett sådant innehåll. Även fråga om var studenten hade slutfört sin utbildning.

Bakgrund

NN ansökte vid Umeå universitet om högskoleexamen med huvudområdet rättsvetenskap. Med hänvisning till att Linnéuniversitetet den 4 juli 2016 utfärdat examen avskrev universitet ansökan.

Yrkande m.m.

NN överklagar beslutet och anför bl.a. följande. Han begär i första hand att avskrivningsbeslutet undanröjs och att hans ansökan om examen beviljas. I andra hand begär han att ärendet återförvisas till universitetet för ny handläggning. I 6 kap. 9 § högskoleförordningen anges att en student som uppfyller fordringarna för en examen på begäran ska få examensbevis av högskolan. Om han förstår rätt så uppfyller han fordringar för en högskoleexamen i rättsvetenskap, dock har universitetet upprättat ett hinder via examensordningen, att han som sökande inte kan ansöka om en ny examen hos dem, om han har en någon annanstans. Han anser att han uppfyller fordringarna och att universitetet enligt 6 kap. 9 § högskoleförordningen är skyldigt att bifalla hans ansökan. Han anser även att proportionalitets-principen bör kunna ge vägledning. Han anser att avskrivningsbeslutet blir mer betungande än vad som är rimligt utifrån ett syfte, ett syfte som inte har beskrivits och universitetet anser sig kunna föreskriva om. Den examen han ansöker om kan ha en stor betydelse för honom som person och hans karriär.

Universitetet har hänvisat till 6 kap. 11 § högskoleförordningen, som anger att där en student avslutar sin utbildning ska examensbeviset utfärdas. Han har inte gått ett program, utan det rör sig om en generell examen med kurser från flera lärosäten. Det går därför enligt hans mening inte att påstå att han har avslutat utbildningen på ett särskilt lärosäte. Han har däremot avslutat en kurs på Umeå universitet, vilket han utifrån tidigare ansökningar har fått besked om är ett krav för att kunna bevilja den examen som den han ansökt om. Han vill också tillägga att den examen som Umeå universitet hänvisar till som ett hinder för honom att inte bevilja hans ansökan, inte innehållsmässigt är samma. Han har i sin ansökan lagt in flera andra kurser inom juridik och rättssociologi.

I avskrivningsbeslutet framförs att det är på grund av att han har en tidigare examen från ett annat universitet som myndigheten avskriver hans ansökan. I beslutet framförs ingen ytterligare motivering eller de bestämmelser som ligger till grund för beslutet, vilket bör vara ett skäl för återförvisning, eftersom beslut som går berörd part emot ska motiveras med de skäl som ligger till grund för beslutet enligt 20 § förvaltningslagen. Det som även kan angripas är att det är ett avskrivningsbeslut, vilket enligt praxis innebär att myndigheten inte tar ställning till sakfrågan. Det motiv som eventuellt kan utläsas är att det är formella omständigheter som gör att han inte kan få examen, vilket innebär att universitetet avvisar hans ansökan eller att han har fel i sak, vilket innebär att hans ansökan avslås. På grund av att det är ett avskrivningsbeslut kan han som sökande inte veta vad myndigheten i detta fall har gjort. Han anser att detta kan vara skäl nog för att återförvisa ärendet för ny handläggning.

Umeå universitet vidhåller sitt ställningstagande och anför i huvudsak följande. Universitet vidhåller sitt beslut med hänvisning till 6 kap. 11§ högskoleförordningen samt den lokala examensordningen vid Umeå universitet. Där framgår att examensbevis ska utfärdas av den högskola där studenten har slutfört sin utbildning och att Umeå universitet inte utfärdar en examen som redan är utfärdad.

NN har framhållit att han anser att han uppfyller fordringar enligt 6 kap. 9 § högskoleförordningen och att Umeå universitet är skyldigt att bifalla hans ansökan. Han anser vidare att han inte har avslutat sina studier vid ett specifikt universitet då han inte bedrivit studier inom ett program, utan han har läst fristående kurser vid flera lärosäten. Han framhåller även att innehållet i tidigare utfärdad högskoleexamen i rättsvetenskap utfärdad av Linnéuniversitetet den 4 juli 2016 inte innehållsmässigt är samma då den innehåller andra kurser än de som han nu önskat ska ingå i den nya högskoleexamen i rättsvetenskap. Därutöver anser han att beslutet om avskrivning inte innehåller motivering eller gällande bestämmelser som ligger till grund för beslutet. Detta har efter Markus begäran skickats till honom via mail efter det att han emottagit avskrivningsbeslutet.

Det stämmer att Umeå universitet inte har prövat ärendet i sak, dvs. om han uppfyller examensfordringarna eller inte. Därför har Umeå universitet inte skickat ett avslag till honom, utan istället ett avskrivningsbeslut.

Av 6 kap. 11 § högskoleförordningen framgår att om ett examensbevis ska avse utbildning vid mer än en högskola, ska beviset utfärdas av den högskola där studenten har slutfört sin utbildning. Detta gäller dock inte om de berörda högskolorna i det enskilda fallet har kommit överens om något annat eller om högskolorna tillsammans ska utfärda en gemensam examen enligt 1 kap. 17 § högskolelagen (1992:1434).

I den lokala examensordningen har Umeå universitet förtydligat att universitetet inte utfärdar en examen om en motsvarande examen redan är utfärdad av Umeå universitet eller annat svenskt/utländskt lärosäte för högre utbildning.

Umeå universitet har avskrivit NNs ansökan och skickat ett avskrivningsbeslut med anledning av att examen sedan tidigare är utfärdad av annat lärosäte, Linnéuniversitetet. Sista kursen är inte läst vid Umeå universitet och berörda högskolor har inte kommit överens om annat i det enskilda fallet. Vidare har Umeå universitet inte en skriftlig överenskommelse om utbildningssamarbete med annan högskola om att utfärda gemensam examen i aktuellt ärende.

NN har kommit in med ett yttrande.

Överklagandenämnden har i remiss begärt att Umeå universitet närmare anger med stöd av vilket bemyndigande universitetet har beslutat att det inte utfärdar en examen som tidigare har utfärdats av ett annat lärosäte och när universitetet anser att NN har slutfört sin utbildning och i så fall vid vilket lärosäte?

Umeå universitet har i yttranden anfört bl.a. följande. Med anledning av frågan om med stöd av vilket bemyndigande Umeå universitet har beslutat att universitetet inte utfärdar en examen som tidigare utfärdats av ett annat lärosäte vill Umeå universitet anföra följande. Av 1 p sjätte stycket Lokal examensordning för Umeå universitet (fastställd av rektor den 31 maj 2016) framgår bl.a. att examen inte utfärdas om motsvarande examen redan är utfärdad av Umeå universitet eller annat svenskt/utländskt lärosäte för högre utbildning. Enligt 3.1.3.1 Rektors besluts- och delegationsordning för Umeå universitet, (reg.nr FS 1.1-1570-16) är det rektor som beslutar om att fastställa lokal examensordning. Umeå universitet har således fattat sitt beslut utifrån vid universitetet gällande regelverk.

Av examensbeskrivningen i examensordningen, bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100), framgår under rubriken Övrigt följande ”För högskoleexamen med viss inriktning ska också de preciserade krav gälla som varje högskola själv bestämmer inom ramen för kraven i denna examensbeskrivning.” Denna formulering uppfattar Umeå universitet som ett formellt bemyndigande för universitetet att inrätta en lokal examensordning inom ramen för kraven i examensbeskrivningen. Umeå universitet gör bedömningen att ramen i examensbeskrivningen i bilaga 2 till högskoleförordningen även omfattar möjligheten att avslå ansökan om examen då en sådan redan tidigare utfärdats vid annat lärosäte. Denna uppfattning stöder sig dock inte enbart på formuleringen under rubriken Övrigt i bilaga 2 till högskoleförordningen, utan måste ses i ljuset av det sammanhang examensordningen i bilaga 2 till högskoleförordningen befinner sig.

6 kap. 11 § första stycket högskoleförordningen regleras vid vilken högskola examensbevis ska utfärdas för det fall (som i det nu aktuella) att de kurser som ska ingå i examen har genomgåtts vid mer än en högskola. I ett sådant fall ska examensbeviset utfärdas av den högskola där studenten slutförde sin utbildning. Examensbeviset omnämns i singular, trots att utbildningen genomgåtts vid minst två högskolor, vilket är en tydlig fingervisning om att lagstiftaren avsett att en utbildning ska leda till en examen inom ett och samma huvudområde. Bestämmelsen innebär vidare ett ska-krav och ger inte någon valfrihet i frågan om var studenten kan ansöka om examen, något som ytterligare talar för att Umeå universitets uppfattning att en utbildning ska generera maximalt en examen inom samma huvudområde är riktig. En student kan knappast slutföra sin utbildning på mer än ett lärosäte och således inte söka examen vid fler än ett lärosäte. Denna bestämmelse hade, om lagstiftarens avsikt varit att samma utbildning skulle kunna användas till flera examina inom samma huvudområde, varit överflödig. 6 kap. 11 § andra stycket medger visserligen ett undantag från ovanstående, men endast om de berörda högskolorna i det enskilda fallet överenskommit om något annat eller om de tillsammans ska utfärda en gemensam examen enligt 1 kap. 17 § högskolelagen (1992:1434). I 6 kap. 11 a – f §§ högskoleförordningen regleras gemensam examen. Att lagstiftaren valt att särskilt reglera denna examensform är ytterligare ett tecken på att en reguljär utbildning inte ska kunna ge upphov till mer än en examen inom ett och samma huvudområde.

Umeå universitet bedömer sammanfattningsvis att det inte finns något stöd för att en student, utifrån samma utbildning, ska kunna ansöka om examen inom samma huvudområde vid alla de lärosäten som har examenstillstånd för detta huvudområde. Den bedömningen synes delas av övriga svenska lärosäten, åtminstone att döma av den information som framgår av deras webbsidor. Tvärtom menar Umeå universitet sig ha solid grund för sin uppfattning att en sådan ansökan ska förvägras. Universitetet bedömer sig ha bemyndigande för att, med stöd av bilaga 2 högskoleförordningen jämförd med framförallt 6 kap. 11 § högskoleförordningen, i sin lokala examensordning kunna tydligt reglera frågan om att inte utfärda examen när sådan redan är utfärdad vid Umeå universitet eller annat lärosäte.

Vad avser när universitetet anser att NN har slutfört sin utbildning och i så fall vid vilket lärosäte menar Umeå universitet att NN har slutfört sin utbildning för högskoleexamen i rättsvetenskap i och med den sista kursen som ingår i examen som Linnéuniversitetet har utfärdat. Enligt examensbeviset är utbildningen slutförd 2016-06-10 för aktuell examen och sista kursen i aktuell examen är FH1151 Tillsyn i teori och praktik vid Göteborgs universitet (godkänd 2016-06-10).

Om en student läser fler kurser efter att en examen är utfärdad så finns möjlighet att kurserna kan ingå i en annan ny examen, under förutsättning att examensfordringarna för sökt examen är uppfyllda. NN har läst kurser därefter men ansöker inte om ny examen utan om den examen han redan har fått utfärdad, högskoleexamen i rättsvetenskap. I dagsläget kan utläsas (i Ladok PING) att den senaste kurs han har läst är vid Lunds universitet, Juridik: Nätburen kurs i bostads- och hyresrättsjuridik (godkänd 2017-06-04).

Skäl

Av 12 kap. 10 § regeringsformen framgår att om ett offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas.

Enligt 6 kap. 9 § högskoleförordningen (1993:100) ska en student som uppfyller fordringarna för en examen på begäran få examensbevis av högskolan.

Vidare ska högskolan enligt 10 § i examensbeviset ange

  1. en examens benämning,
  2. på vilken nivå examen avläggs,
  3. om examen ingår i en gemensam examen som avses i 1 kap. 17 § högskolelagen (1992:1434),
  4. vilka kurser som ingår i en examen på grundnivå och avancerad nivå, och
  5. vid vilken högskola som kurser enligt 4, eller motsvarande del av en utbildning på forskarnivå, har genomgåtts.

Enligt 11 § ska, om ett examensbevis ska avse utbildning vid mer än en högskola, beviset utfärdas av den högskola där studenten har slutfört sin utbildning. Detta gäller dock inte om de berörda högskolorna i det enskilda fallet har kommit överens om något annat eller om högskolorna tillsammans ska utfärda en gemensam examen enligt 1 kap. 17 § högskolelagen (1992:1434).

Av examensordningen, bilaga 2 till högskoleförordningen, framgår att högskoleexamen uppnås efter att studenten fullgjort kursfordringar om 120 högskolepoäng med viss inriktning som varje högskola själv bestämmer. Vidare framgår bl.a. att för högskoleexamen med en viss inriktning ska också de preciserade krav gälla som varje högskola själv bestämmer inom ramen för kraven i denna examensbeskrivning.

Överklagandenämnden har inhämtat det e-postmeddelande som universitetet hänvisar till i sitt första yttrande. I meddelandet anför universitetet följande. ”Högskoleförordningen 6 kap. 11§ anger att examensbevis ska utfärdas av den högskola där studenten har slutfört sin utbildning. I ditt fall har detta skett av Linnéuniversitetet som utfärdat din högskoleexamen i rättsvetenskap”.

Överklagandenämnden konstaterar inledningsvis att begreppet ”avskriva” företrädesvis används t.ex. då en sökande återtar sin ansökan och en myndighet inte gör en saklig prövning av en ansökan. Överklagandenämnden bedömer, utifrån innehållet i avskrivningsbeslutet och e-postmeddelandet, att Umeå universitet har avslagit NNs ansökan om examensbevis.

NN har ansökt om en högskoleexamen i rättsvetenskap vid Umeå universitet. I sin ansökan har han åberopat kurser lästa vid Göteborgs universitet, Lunds universitet, Malmö högskola och Umeå universitet. Umeå universitet har som skäl för att inte bifalla ansökan angett att NN redan har den aktuella examen och att han, som det får förstås, slutförde sin utbildning då han fick examensbevis för högskolexamen i rättsvetenskap från Linnéuniversitetet. Universitetet har i hänvisat till 6 kap. 11 § högskoleförordningen och till sina lokala examensföreskrifter.

Överklagandenämnden gör följande bedömning.

För att en högskola ska få meddela föreskrifter inom ett visst område krävs det att högskolan har fått en sådan rätt, s.k. bemyndigande, från regeringen. Med stöd av examensordningen, bilaga 2 till högskoleförordningen har ett lärosäte bemyndigande att besluta om vissa föreskrifter som rör examina. Lärosätet får t.ex. besluta om vilka för- och efterled till examina som får användas. Ett lärosäte får också med stöd av vad som anges i examensbeskrivningarna besluta om t.ex. inriktningen på en generell examen och för en högskoleexamen med en viss inriktning också bestämma om de preciserade krav som ska gälla inom ramen för kraven i examensbeskrivningen. Bemyndigandet är begränsat till det egna lärosätets examina. Däremot kan föreskrifterna i examensordningen inte tolkas så att de ger något bemyndigande för en högskola att meddela föreskrifter som avser vilka situationer högskolan ska utfärda examensbevis när utbildningen har bedrivits vid flera olika högskolor.

Något hinder för en student att ansöka om en examen som studenten redan har vid ett annat lärosäte anges inte i högskoleförordningen. Umeå universitet hade inte heller någon rätt att meddela föreskriften om att examen inte utfärdas om den redan är utfärdad av ett annat svenskt/utländskt lärosäte. Umeå universitets föreskrift ska därför inte tillämpas med hänvisning till 12 kap. 10 § regeringsformen. Av 6 kap. 11 § högskoleförordningen framgår dock att om ett examensbevis ska avse utbildning vid mer än en högskola, ska beviset utfärdas av den högskola där studenten har slutfört sin utbildning. NN har åberopat kurser lästa vid fyra lärosäten i sin ansökan med den sist godkända kursen vid Lunds universitet. Överklagande-nämnden finner att Umeå universitet, med hänvisning till bestämmelsen i 6 kap 11 § högskoleförordningen, därför haft fog för sitt beslut att avslå ansökan. Vad NN anfört föranleder ingen annan bedömning. Överklagandet ska därför avslås.

Nämndens beslut

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet.

Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen (1992:1434) får Överklagandenämndens beslut inte överklagas.