Beslut 2019-04-12 (reg.nr 26-1357-18)

Fråga om högskolans beslut att avslå en students ansökan annan examinationsform har inneburit diskriminering på sätt som anges i 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen.

Bakgrund

AA ansökte om annan examinationsform på kursen X. Universitetet avslog ansökan. Av beslutet framgår bl.a. följande. Studenten har ansökt om annan examinationsform än salstentamen i form av hemtentamen för kursen X. Studenten angav funktionsnedsättning som skäl. Grunden till beslutet är att universitetet anser att hemtentamen inte lämpar sig som examinationsform för de kursmål/delar som examinationen ska pröva. Kursmål där betoningen ligger på att redogöra och som är en form av lärande/kunskapsnivå som kan karakteriseras som faktakunskaper eller ”komma ihåg och förstå” eller med ”egna ord förstå”.

Yrkande m.m.

AA överklagar beslutet och anför bl.a. följande. Hon anser att hon har rätt att överklaga beslutet på två grunder. Att beslutet strider mot diskrimineringsförbudet i diskrimineringslagen eller att det är ett avslag på en students begäran om befrielse från obligatoriskt utbildningsmoment. Hon hänvisar till 1 kap. 4 § diskrimineringslagen. Direkt diskriminering är applicerbart på grund av att universitetet har uppmärksammat henne på att utbildningen finns att läsa på andra lärosäten, vilket visar på en ovilja att ha henne som student, samt genom att inte ge henne den hjälp som är adekvat för hennes funktionsnedsättning.

Indirekt diskriminering är applicerbart på grund av att universitetet har ett regelverk som aktivt bryter mot diskrimineringslagen genom att inte bevilja studenter med funktionsnedsättning adekvat hjälp som de har rätt till enligt lag. I hennes fall genom att inte ändra examinationsform från salstentamen till hemtentamen. Universitetet har hänvisat till att en del av kursmålen är att ”komma ihåg” vilket hon med sin funktionsnedsättning har sämre förmåga att göra jämfört med en normalvarierad student.

Bristande tillgänglighet är tillämplig på grund av universitetets ovilja att ge henne adekvat stöd och åtgärder så att hon hamnar i en jämförbar situation med en person utan hennes funktionsnedsättning.

Örebro universitet vidhåller sitt ställningstagande och anför i huvudsak följande. Örebro universitet har erbjudit studenten fler olika pedagogiska stödåtgärder, bl.a. att dela upp den aktuella tentamen i två delar eller förlängd skrivningstid. AA har tackat nej till dessa förslag. Universitetet har också utrett andra förslag som studenten har lämnat, men dessa har universitetet inte accepterat.

AA har i en skrivelse kommenterat universitetets yttrande. Hon anför bl.a. att universitetet inte har erbjudit henne åtgärder som är relevanta för henne utifrån hennes funktionsnedsättning. I yttrandet beskriver hon närmare sin kognitiva funktionsnedsättning.

Universitetet har i ett kompletterande yttrande anfört bl.a. följande. Örebro universitet finner inte att det finns fog för uttalanden om diskriminering i detta ärende. Universitetet har försökt att efter bästa förmåga hjälpa studenten utifrån de förutsättningar som finns tillgängliga. Universitetet är dock skyldigt att följa de mål och anvisningar som gäller för att mäta hur kursmålen uppfylls och har inte fria händer till att anpassa exempelvis en examinationsform hur som helst. Det finns inte några andra ärenden med andra studenter som har begärt (eller fått) annan examinationsform. Det finns inget ärende om befrielse från obligatoriskt utbildningsmoment. Institutionens bedömning att det utifrån kursplanen inte är möjligt att kunna erbjuda studenten en hemtentamen istället för salstentamen kvarstår.

Skäl

Tillämpliga bestämmelser

Enligt 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen (1993:100) avses med diskriminering bl.a. bristande tillgänglighet: att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till

– de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,

– varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt

– andra omständigheter av betydelse.

Enligt 4 kap. 18 § samma lag får ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten som huvudman, i fråga om utbildning enligt högskolelagen (1992:1434), överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot

1. diskrimineringsförbudet i 2 kap. 5 §, om beslutet avser

a. tillträde till utbildning,

b. tillgodoräknande av utbildning,

c. anstånd med studier eller fortsättning av studier efter studieuppehåll,

d. byte av handledare,

e. indragning av handledare och andra resurser vid utbildning på forskarnivå, eller

f. en ingripande åtgärd mot en student,

2. diskrimineringsförbudet i 1 kap. 4 § 3, eller

3. förbudet mot repressalier i 2 kap. 19 §.

Om Överklagandenämnden finner att det överklagade beslutet strider mot något av förbuden och att detta kan antas ha inverkat på utgången, ska beslutet undanröjas och ärendet, om det behövs, visas åter till universitetet eller högskolan för ny prövning.

Om ett beslut kan överklagas enligt någon annan författning, ska överklagande ske i den ordning som föreskrivs där i stället för enligt första stycket.

Förarbeten

Förabeten till 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen finns i propositionen Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering (prop. 2013/14:198).

Med bristande tillgänglighet avses att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse (se prop. 2013/14:198 s.59).

Vilken rätt till anpassningar och stöd i utbildningen som föreligger beror på vilka bestämmelser som gäller för den berörda utbildningen. Inom skolformer och utbildningsverksamhet där det inte finns lika långtgående bestämmelser om rätt till stöd som det finns för t.ex. grundskolan och gymnasieskolan, eller där sådana bestämmelser saknas, bör de åtgärder som kan komma i fråga i huvudsak vara av enkel beskaffenhet (se prop. 2013/14:198 s.79).

På utbildningsområdet tar jämförelsen sikte på att den aktuella studerande kan genomföra studierna på ett sätt som är jämförbart med vad som är fallet för studerande utan en sådan funktionsnedsättning. Om någon – även bortsett från frågan om funktionsnedsättning – saknar sakliga förutsättningar för de studier det är fråga om, kan diskrimineringsförbudet om bristande tillgänglighet inte åberopas. Om någon sålunda inte uppfyller t.ex. gällande krav på förkunskaper, examinationskrav eller betygskriterier för studier på högskolan, kan han eller hon inte åberopa diskrimineringsförbudet om bristande tillgänglighet. (se prop. 2013/14:198 s.126).

Överklagandenämndens prövningsram

Överklagandenämnden konstaterar inledningsvis att AA, i den ansökan som låg till grund för universitetets beslut, inte ansökt om befrielse från obligatoriskt utbildningsmoment.
AA har överklagat Örebro universitets beslut att neka henne en annan examinationsform, preciserat till hemtentamen. För att Överklagande-nämnden ska kunna pröva ett överklagande krävs stöd i lag eller förordning. Ett beslut om pedagogiskt stöd eller anpassning av examination kan inte prövas med stöd av de bestämmelser som anges i 12 kap. 2 § högskoleförordningen (1993:100). Inte heller är det ett beslut som kan överklagas med stöd av 4 kap. 18 § 1 diskrimineringslagen. Däremot får ett beslut av ett lärosäte överklagas till Överklagandenämnden på den grunden att beslutet strider mot diskriminerings-förbudet i 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen. Detta framgår av 4 kap. 18 § 2 diskrimineringslagen.

Överklagandenämndens överväganden

Den fråga nämnden har att ta ställning till är om Örebro universitet genom sitt beslut att inte tillåta AA hemtentamen i stället för salstentamen på kursen X har diskriminerat henne på sätt som anges i 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen.

Överklagandenämnden konstaterar inledningsvis att det av ärendet framgår att AA har en funktionsnedsättning. För att diskrimineringslagen ska bli tillämplig måste AA ha missgynnats genom att universitetet inte har vidtagit skäliga åtgärder för att hon ska komma i en jämförbar situation med övriga studenter på utbildningen. AA har missgynnats genom att universitetet har avslagit hennes ansökan om annan examinationsform.

Frågan är om universitetet genom detta beslut inte har vidtagit en åtgärd som är skälig för att göra utbildningen tillgänglig för henne. På utbildningsområdet tar jämförelsen sikte på att en student ska kunna genomföra studierna på ett sätt som är jämförbart med vad som är fallet för en student som inte har en sådan funktions-nedsättning (jfr prop. 2013/14:198 s.126). Nämnden kan inledningsvis konstatera att universitetet uppgett att inga andra studenter har tillåtits att genomföra examinationen som en hemtentamen i stället för salstentamen. Frågan som nämnden därefter måste ta ställning till är om denna åtgärd, dvs. hemtentamen, är skälig för att hon ska komma i en jämförbar situation med andra studenter utan en funktionsnedsättning. Vid bedömningen om det föreligger diskriminering ska bedömas om den önskade åtgärden är skälig utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse.

Inledningsvis kan konstateras att några krav på pedagogiskt stöd eller anpassning av examinationen för studenter med funktionsnedsättning inte har formulerats i författning. Någon rätt för studenten att få examinationen eller utbildningen anpassad efter sin funktionsnedsättning finns således inte i högskoleförfattningarna. Krav på studieprestationer och examinationskrav som ställs upp för studenter i högskolan kan inte heller i sig utgöra någon diskriminering (jfr prop. 2001/02:27, s. 53).
Då det inte finns några lagliga krav uppställda får ledning sökas i vad som anges i diskrimineringslagen och i förarbetena till lagen. I propositionen som låg till grund för den aktuella bestämmelsen anför regeringen, att för de skolformer och utbildningsverksamhet där det inte finns långtgående bestämmelser om rätt till stöd, eller där sådana bestämmelser saknas, bör de åtgärder som kommer i fråga i huvudsak vara av enklare beskaffenhet (prop. 2013/14:198 s. 79).

I ärendet är inte fråga om att till exempel tillgänglighet till information eller läro-sätets lokaler eller andra åtgärder för att göra utbildningen tillgänglig för studenten. I stället är det fråga om utformningen av examinationen av en kurs. Formerna för att bedöma studenternas prestationer (examinationen) på en kurs ska enligt 6 kap. 15 § högskoleförordningen (1993:100) anges i kursplanen. Kursplanen beslutas av lärosätet. Hur examinationen på en kurs utformas beror i regel på kursens innehåll och mål som uttryckts i kursplanen och på vilka prestationer hos studenten den är avsedd att bedöma. En examinator bör ha möjlighet att besluta om anpassad eller alternativ examination för studenter med funktionsnedsättning, men regler för hur det ska ske bör anges i kursplanen (se Rättssäker examination, UKÄ 2017, s. 50). En anpassning av examinationen kan vara en åtgärd av enkel beskaffenhet. Detta ska dock vägas mot de sakliga krav som kan ställas både på examinationen och på studenten. Ytterst är det lärosätet som avgör hur en examination kan utformas för att den ska kunna pröva de prestationer hos studenten som den är avsedda att pröva.

Örebro universitet har anfört att en hemtentamen inte kan ligga till grund för examinationen av de aktuella kursmålen/kursdelarna. Dessa skäl får anses väga tyngre än det behov av anpassning av examinationen som AA har. Av utredningen framgår också att Örebro universitet har erbjudit studenten fler olika pedagogiska stödåtgärder, bl.a. att dela upp den aktuella tentamen i två delar, men att AA har tackat nej till dessa förslag. Överklagandenämnden finner sammantaget att Örebro universitet genom att avslå AAs ansökan om annan examinationsform inte har diskriminerat henne på sätt som avses i 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen. Överklagandet ska därför avslås.

Nämndens beslut

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet.