N N lämnade i november 2007 in en ansökan om tillgodoräknande till Uppsala universitet. Uppsala universitet avslog ansökan med motiveringen att N N inte är student vid Uppsala universitet.

Yrkande m.m.

N N har överklagat beslutet och yrkat bifall till sin ansökan. Uppsala universitet har vidhållit sitt beslut och har anfört följande. N N läste vid Uppsala universitet som Erasmusstudent läsåret 2003/04. Datum för de sista registrerade poängen var den 30 juni 2004. Han har inte tagit några poäng eller varit registrerad på någon kurs vid Uppsala universitet sedan dess. Då han inte längre bedriver studier vid Uppsala universitet avslog universitetet hans ansökan om tillgodoräknande.

Skäl

Av 6 kap. 8 § andra stycket högskoleförordningen (1993:100) framgår att tillgodoräknande kan komma i fråga för den som är student. Av 1 kap. 4 § samma förordning framgår följande. Med student avses i denna förordning den som är antagen till och bedriver högskoleutbildning, och med doktorand en student som är antagen till och bedriver utbildning på forskarnivå, allt i den utsträckning inte annat anges särskilt.

Enligt 12 kap. 2 § första stycket 6 samma förordning får till Överklagandenämnden för högskolan beslut om tillgodoräknande av utbildning eller yrkesverksamhet överklagas.

Överklagandenämnden gör följande bedömning.

I högskoleförordningen anges som ovan anförts att med student avses den som är antagen till och bedriver högskoleutbildning.

Uppsala universitet anförde i det överklagade beslutet att N N inte längre kan betraktas som student vid universitetet. Detta synsätt fick till följd att N N inte fick sin ansökan om tillgodoräknande prövad i sak. I sitt yttrande till nämnden har universitetet preciserat sin inställning och anger att grunden för avslaget är att N N inte längre bedriver studier vid universitetet.

Någon närmare ledning till hur rekvisitet "bedriver" skall definieras ges inte i högskoleförordningen. Ur myndighetspraxis finns det dock ett avgörande från Högskolans avskiljandenämnd som kan vara av visst intresse vid denna bedömning (avskiljandenämndens beslut den 14 februari 1996, dnr B 13-95). I det aktuella ärendet hade ett universitet ansökt om att avskiljandenämnden skulle avskilja en person från utbildning. Personen i fråga hade inte varit aktiv i sina studier sedan 1981 och förväntades p.g.a. att han var dömd till livstids fängelse inte kunna återuppta några studier förrän tidigast tio år senare. Någon möjlighet till distansstudier fanns inte. Utifrån dessa förutsättningar fann avskiljandenämnden att personen i fråga inte bedrev några studier och att han därmed inte var att betrakta som student i högskoleförordningens mening.

Ur Överklagandenämndens egen praxis kan nämnas ett ärende som rörde ansökan om examensbevis (nämndens beslut den 18 januari 2008 med reg.nr 43-1458-07). I det aktuella ärendet hade den sökande erhållit ett utbildningsbevis 1978. Hon återkom sedan år 2007 till samma lärosäte och ansökte om ett visst examensbevis. Lärosätet avslog ansökan med motiveringen att den sökande inte var antagen till och bedrev högskoleutbildning och inte hade gjort så sedan 1978; ett beslut som den sökande överklagade till Överklagandenämnden. Nämnden fann i detta ärende att den sökande inte längre var att betrakta som student och avslog överklagandet. Förutom tidsaspekten förelåg i detta ärende det faktum att personen i fråga hade erhållit ett utbildningsbevis 1978 och i och med detta avslutat sina studier.

Något stöd för att enbart tidsaspekten alltid skulle vara avgörande för när en person inte längre anses bedriva studier och därmed inte längre är student finns inte i författning eller praxis. Det kan finnas många orsaker till att studier fördröjs utan att för den delen vara avslutade. Enligt nämndens mening måste det i regel förutom tidsaspekten föreligga någon ytterligare omständighet för att en person inte längre skall anses bedriva studier (i det redovisade ärendet från avskiljandenämnden fanns förutom tidsaspekten även att ta hänsyn till det faktum att personen satt i fängelse och var förhindrad att bedriva sina studier på distans. I ärendet från Överklagandenämnden hade den sökande erhållit ett utbildningsbevis 1978). Vad denna ytterligare omständighet förutom tidsaspekten kan vara får således bedömas från fall till fall.

I ärendet är ostridigt att N N åtminstone i juni 2004 var student vid Uppsala universitet och att han sedan dess inte varit registrerad eller tagit några poäng vid universitetet. Detta faktum kan dock, så som anförts i det föregående, inte i sig vara tillräckligt för att N N inte längre skall anses bedriva studier och därmed vara student vid Uppsala universitet. Någon ytterligare omständighet än tidsaspekten har inte anförts av Uppsala universitet till stöd för dess beslut att inte pröva hans ansökan. Det överklagade beslutet skall till följd härav undanröjas och ärendet återförvisas till universitetet för fortsatt handläggning.

Nämndens avgörande

Överklagandenämnden för högskolan undanröjer det överklagade beslutet och återförvisar ärendet till Uppsala universitet för fortsatt handläggning enligt ovan.

Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen (1992:1434) får Överklagandenämndens beslut inte överklagas.