 |
 |
 |
 |
 |
 |
Skriv ut
Beslut 2005-12-16 (reg.nr 46-437-05)
Ärendets bakgrund
Studenten M anmälde hos Uppsala universitet att hon utsatts för diskriminering och trakasserier på grund av funktionshinder under studierna vid Institutionen för lärarutbildning (ILU). Rektor beslutade den 27 maj 2005 att avsluta utredningen om diskriminering och trakasserier. Beslutet motiverades med att det under utredningen inte hade framkommit uppgifter som styrkte att M utsatts för diskriminering och trakasserier under studierna vid ILU. Rektor beslutade även att uppdra åt prefekten att i framtiden om liknande problem uppstår med lärarkollegiet diskutera och samordna lämpliga och tänkbara åtgärder för att möta studentens behov.
Yrkande
M överklagade rektors beslut. Hon begärde att utredarna åter skulle gå igenom materialet och utreda de felaktigheter som hon menade hade begåtts. Hon ifrågasatte också universitetets utredning i flera avseenden och utvecklade utförligt sin syn på studierna vid ILU.
Överklagandenämnden yttrade
Skäl: I 7 § lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan, härefter kallad likabehandlingslagen, återfinns ett förbud mot direkt diskriminering på grund av bland annat funktionshinder. Ett motsvarande förbud mot indirekt diskriminering återfinns i 8 § samma lag.
Enligt 9 § likabehandlingslagen skall förbuden mot direkt och indirekt diskriminering i 7 och 8 §§ gälla, när en högskola
1. beslutar om tillträde till högskoleutbildning eller vidtar någon annan åtgärd som har betydelse för tillträdet,
2. beslutar om examination eller gör någon annan bedömning av en studieprestation,
3. beslutar eller gör någon annan liknande bedömning i fråga om
a) tillgodoräknande av utbildning,
b) anstånd med studier eller fortsättning av studier efter studieuppehåll,
c) byte av handledare,
d) indragning av handledare och andra resurser vid forskarutbildning,
e) utbildningsbidrag för doktorander, eller
4. vidtar en ingripande åtgärd mot en student.
I 10 § likabehandlingslagen anges att förbudet i 7 § mot direkt diskriminering när en högskola beslutar om tillträde till högskoleutbildning och under utbildningen även skall gälla då högskolan genom att göra lokalerna tillgängliga och användbara kan skapa en situation för en person med funktionshinder som är likartad med den för personer utan sådant funktionshinder, om det skäligen kan krävas att högskolan vidtar sådana åtgärder. Vidare anges i 11 § samma lag att en högskola inte får utsätta en student eller en sökande för repressalier på grund av att han eller hon har anmält högskolan för diskriminering eller medverkat i en utredning enligt denna lag.
Enligt 14 § första stycket likabehandlingslagen får ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot diskrimineringsförbuden i 7 eller 8 § och 9 § första, tredje och fjärde punkten eller 10 § eller 11 § likabehandlingslagen.
Överklagandenämnden gör följande bedömning.
M har anmält till Uppsala universitet att hon i flera avseenden blivit diskriminerad, mobbad och trakasserad på grund av sitt funktionshinder, dyslexi, i samband med studierna vid ILU. Universitetets beslut den 27 maj 2005 kan inte ges någon annan innebörd än att universitetet inte vidtar någon vidare åtgärd med anledning av hennes anmälan. Beslutet får närmast anses ha fattats inom ramen för högskolornas skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier (6 § likabehandlingslagen) och den allmänna skyldigheten att främja studenters lika rättigheter och motverka diskriminering på grund av funktionshinder (jfr t.ex. 1 kap. 2 § regeringsformen och 4 § likabehandlingslagen). Universitetets beslut är dock inte ett sådant beslut som kan överklagas med stöd av 14 § likabehandlingslagen. Då M:s överklagande inte heller kan prövas enligt någon annan bestämmelse skall överklagandet avvisas.
Nämndens avgörande: Överklagandenämnden för högskolan avvisar överklagandet
