 |
 |
 |
 |
 |
 |
Skriv ut
Beslut 2001-04-11 (reg.nr 27-959-00)
Ärendets bakgrund
Universitetslektorn R ansökte hos Uppsala universitet om befordran till anställning som professor i litteraturvetenskap.
Sakkunnigutlåtande lämnades av professor P, Umeå, och professor W, Stockholm. Båda sakkunniga tillstyrkte ansökan.
Befordringsgruppen vid historisk-filosofiska fakulteten avstyrkte R:s ansökan. I protokollet från gruppens sammanträde antecknades bland annat följande. Dokumentationen av den pedagogiska skickligheten uppvisar brister. R har varit tjänstledig från sitt lektorat eller bedrivit forskning inom tjänsten under perioden från 1988 och framgent. Den tjänstgöring vid Åbo akademi som R åberopat har gruppen inte funnit vara tillräcklig. R har inte heller dokumenterat någon nämnvärd verksamhet inom forskarutbildningen.
Historisk—filosofiska fakultetsnämnden avstyrkte R:s ansökan under angivande av att R ej uppfyllde kraven på pedagogisk skicklighet.
Rektor beslutade att avslå R:s ansökan. Som skäl angavs bristande pedagogisk skicklighet särskilt vad avsåg erfarenhet av handledning av forskarstuderande.
Yrkande m.m.
R överklagade beslutet och yrkade bifall till sin ansökan. Han anförde bland annat följande. De båda sakkunniga har godkänt såväl hans vetenskapliga som pedagogiska meritering. Han har svårt att förstå varför dokumentationen av den pedagogiska skickligheten är bristfällig. Vid två professorskonkurrenser i Uppsala och Lund 1993 befanns han inte endast vetenskapligt utan också pedagogiskt kompetent för vanlig professur av sammantaget sex sakkunniga. Han har sedan 1988 under tre terminer varit tjänstledig från lektoratet i Uppsala. Anledningen till tjänstledigheten var att han läsåret 1989—90 var t.f. professor vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Höstterminen 1998 var han professor i tjänsteförhållande vid samma universitet. Den övriga tiden, dvs nio år, har han ägnat sig åt externfinansierad forskning inom tjänsten. Det är förbryllande att befordringsgruppen funnit att tjänstgöringen vid Åbo akademi inte är tillräcklig. Under tjänstgöringen i Åbo hade han som professor och prefekt det övergripande ansvaret för institutionens forskningsverksamhet. Handledning av forskarstuderande var ett centralt moment i tjänstgöringen. Han ledde forskningsseminariet och handledde ett flertal licentiat- och doktorsavhandlingar samt ett tjugotal magisteravhandlingar. Det är svårförståeligt att universitetets instanser vid den samlade bedömningen av hans pedagogiska meritering inte har vägt in hans omfattande forskningsförmedlande och introducerande verksamhet inom och utom landet. I ärendet har faktorer som normalt brukar anses meriterande för lektorer, nämligen forskning i tjänsten och tjänstledighet för att inneha högre tjänst, legat honom till last.
Rekryteringsgruppen vid historisk—filosofiska fakulteten avstyrkte i yttrande bifall till
överklagandet och anförde bland annat följande:
Dåvarande befordringsgruppens och övriga instansers ställningstagande i ärendet bör ses mot bakgrunden av de skärpta krav på pedagogisk meritering samt dokumentation och beaktande av sådan meritering, som avspeglas bland annat i den nya högskoleförordningen och anställningsordningen vid Uppsala universitet. Förutom dokumenterad vetenskaplig skicklighet krävs även dokumenterad pedagogisk skicklighet för erhållande av eller befordran till den högsta lärarbefattningen inom högskolan. Befordringsgruppen och övriga instanser har gjort den bedömningen, att R:s pedagogiska skicklighet inte motsvarar de här åsyftade kraven. R har ej genomgått formell lärarutbildning och synes ej heller ha deltagit i av universitetet anordnade pedagogiska kurser (eller motsv.). Hans lärartjänstgöring omfattar — förutom några kortare vikariat som gymnasielärare på 70-talet — främst professorsvikariat vid Åbo Akademi (ht 83, 89—90, ht 98), vartill kommer 75 timmars undervisning på grundutbildningsnivå vid Litteraturvetenskapliga institutionen under doktorandtiden samt totalt cirka 40 timmars undervisning på forskarutbildningsnivå efter det att R förordnades som universitetslektor 1988, jämte ett antal gästföreläsningar och dylikt R:s undervisningsinsatser är väI vitsordade. Vidare bör påpekas, att hans forskning bedrivits inom tjänst (100 procent forskning 1988-2000, bortsett från de fyra terminer då R åtnjutit tjänstledighet med C-avdrag). Rent kvantitativt får R:s sammanlagda undervisningsinsats efter disputationen 1983 betecknas som tämligen begränsad. Undervisningsinsatserna är vidare kortvariga, sporadiska och spridda i tiden. Det torde vara denna brist på pedagogisk kontinuitet, på kontinuerlig pedagogisk verksamhet och kontinuerligt pedagogiskt ansvar som — tillsammans med de ovan berörda, skärpta kraven på pedagogisk skicklighet inom högskolan — utgjort grunden för den tidigare befordringsgruppens ställningstagande i fråga om R:s pedagogiska kompetens för professur. R anmärker [...] att han under sin tid som professorsvikarie i Åbo handlett ett antal doktorander och licentiander, en omständighet som enligt R ej beaktats. Till detta kan sägas, att befordringsgruppen med handledning förstått ett kontinuerligt och övergripande handledningsansvar av annan art än det av naturliga skäl mer tillfälliga och formella handledaransvar en vikarie på professur bestrider under ordinarie professorns tjänstledighet; det huvudsakliga, kontinuerliga handledaransvaret torde i dessa fall ha burits av andra. R har i Åbo handlett författare till "avhandlingar pro gradu". Dessa avhandlingar motsvarar, benämningen till trots, dock ej gradualavhandlingar (det vill söga avhandlingar för doktorsgraden) i det äldre svenska systemet, utan snarare nuvarande magisteruppsatser. Frågan om R:s befordran är en bedömningsfråga, en fråga om vilken vikt man vill tillmäta pedagogisk skicklighet vid befordran till professor enligt nu gällande regler.
Fakultetsnämnden avstyrkte bifall till överklagandet.
Rektor avstyrkte i yttrande till överklagandenämnden bifall till överklagandet och anförde bland annat följande. Rektor delar rekryteringsgruppens uppfattning att det skärpta kravet på pedagogisk skicklighet som kommit till uttryck i högskoleförordningen och universitetets anställningsordning är avgörande för bedömningen av R:s ansökan om befordran till professor. Den handledning av forskarstuderande som R har ägnat sig åt under sammanlagt tre terminer vid Åbo akademi sedan 1988 kan inte sägas ha varit av den art och omfattning att det ger anledning till att ändra ställningstagandet att R inte har den erfarenhet av handledning av forskarstuderande som krävs för behörighet som professor. Inte heller det som R anfört angående forskarförmedlande och introducerande verksamhet påverkar denna
bedömning.
R kommenterade yttrandena skriftligen. Han lämnade även muntliga uppgifter vid överklagandenämndens sammanträde.
Överklagandenämnden yttrade
Skäl: I 3 kap. 2 § högskolelagen (1992:1434) anges bland annat att anställning som professor är den främsta anställningen som lärare. I en professors arbetsuppgifter skall det normalt ingå både utbildning och forskning. Bara den som har visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får anställas som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om de behörighetskrav och bedömningsgrunder som skall gälla vid anställning av professorer.
Enligt 4 kap. 5 § högskoleförordningen (1993:100) är den behörig att anställas som professor inom annat än konstnärlig verksamhet som har visat såväl vetenskaplig som pedagogisk skicklighet. Lika stor omsorg skall ägnas prövningen av den pedagogiska skickligheten som prövningen av den vetenskapliga skickligheten. Av 4 kap. 11 § högskoleförordningen framgår att en lektor som är anställd tills vidare vid en högskola efter ansökan skall befordras till en anställning tills vidare som professor vid den högskolan, om lektorn har behörighet för en sådan anställning.
De angivna bestämmelserna tillkom som ett led i en förändring av läraranställningarna inom högskolan. Regeringen uttalade bl.a. följande i den proposition som ligger till grund för anställningsreformen (prop. 1996/97:141 sid. 24).
Ännu ett skäl [för reformen] är att pedagogisk skicklighet måste ges en större vikt på alla nivåer, både vid meritvärdering i samband med anställning och vid arbetets bedrivande. Pedagogisk skicklighet ingår i behörighetskraven för professorer, lektorer och adjunkter. I praktiken är forskningsmeriter dock av långt större betydelse vid anställning och lönesättning. Detta förhållande måste ändras. Utbildning och forskning är lika viktiga delar av högskolans verksamhet. Det måste finnas tydliga incitament för förnyelse och utveckling av högskolans undervisning och pedagogiska arbete.
Vidare uttalade regeringen (sid. 26—27).
Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får enligt 3 kap. 2 § högskolelagen anställas som professor. I den praxis som har utvecklats i många ämnen vid tillsättning av professurer har enligt regeringens mening alltför stor vikt lagts vid den vetenskapliga skickligheten i förhållande till den pedagogiska. Vid prövning av behörighet för anställning som professor bör den pedagogiska skickligheten vägas in i lika hög grad som den vetenskapliga. Detta är ägnat att främja kvaliteten inom både den grundläggande högskoleutbildningen och forskarutbildningen. En precisering med denna innebörd kommer att införas i högskoleförordningen.
Det är ostridigt att R uppfyller behörighetskravet gällande vetenskaplig skicklighet. Frågan är om han även uppfyller kravet på pedagogisk skicklighet. Vid prövningen av denna fråga beaktar överklagandenämnden de redovisade förarbetsuttalanden som får anses innebära att större vikt bör läggas vid den pedagogiska skickligheten än vad som tidigare varit brukligt vid tillsättning av professurer. Mot denna bakgrund gör nämnden följande överväganden.
Erfarenhet av framgångsrik forskarhandledning, visad genom handledning av en eller flera doktorander fram till disputation, eller någon motsvarande verksamhet, är en sådan merit som bör tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av om en sökande har behörighet för anställning som professor. Sådan erfarenhet kan emellertid inte uppställas som något ovillkorligt behörighetskrav för befordran. Det är nämligen inte uteslutet att kravet på pedagogisk skicklighet ändå kan visas vara uppfyllt. För att befordran i detta läge skall kunna komma i fråga måste det dock av utredningen klart framgå att den sökande ändå uppfyller kravet på pedagogisk skicklighet (jfr nämndens beslut 2001-01-24, reg.nr 27-339-00, samt beslut 2001-02-21, reg.nr 27-204-00).
Av utredningen framgår att R inte har handlett någon doktorand hela vägen fram till disputation. R:s erfarenhet av forskarhandledning får således anses vara begränsad. Vad som framkommit om hans insatser som handledare vid bland annat Åbo akademi förändrar inte denna bedömning. Frågan är då om utredningen klart visar att R — vid en helhetsbedömning av de samlade pedagogiska meriterna — ändå kan anses uppfylla kravet på pedagogisk skicklighet.
När det gäller de åberopade sakkunnigutlåtandena från 1993 finner nämnden att utlåtandena visserligen kan tala till R:s fördel men att den tid som förflutit sedan bedömningarna och den allmänna utvecklingen mot att lägga större vikt vid den pedagogiska skickligheten leder till att kompetensförklaringarna inte kan tillmätas någon avgörande betydelse.
Av sakkunnigutlåtandena och övrig utredning framgår att R:s lärargärning i hög grad varit inriktad på forskningsverksamhet. De pedagogiska meriterna kan inte anses vara i nivå med de vetenskapliga meriterna. R:s erfarenhet av till exempel undervisning inom högskolan eller erfarenhet av pedagogiskt utvecklingsarbete är förhållandevis begränsad. Detta gäller även om hänsyn tas till de forskningsförmedlande samt introducerande insatserna och verksamheten vid Åbo akademi.
Vid bedömningen av de pedagogiska meriterna väger visserligen kvalitet tyngre än kvantitet. Det som framkommit om kvaliteten på R:s pedagogiska meritering är dock inte tillräckligt för att uppväga den begränsade omfattningen av meriterna.
Vid angivna förhållanden kan utredningen inte anses visa att R uppfyller kravet på pedagogisk skicklighet för befordran till anställning som professor. Överklagandet skall därför avslås.
Nämndens avgörande: Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet.
