Remiss av betänkandet Karriär för Kvalitet SOU 2007:98 (U2007/7970/UH)

Överklagandenämnden avstyrker följande förslag:

• att lärosätena skall bemyndigas att meddela föreskrifter om nya läraranställningar utöver dem som kommer att anges i 4 kap. högskoleförordningen (1993:100),
• att det införs ett kallelseförfarande,
• att sakkunniggranskning inte längre skall vara obligatorisk vid rekrytering av de högsta läraranställningarna,
• att regeringen i särskild ordning bör låta utreda frågan om överprövningens omfattning när det gäller statliga arbetsgivares anställningsbeslut samt
• att behörighetskraven för adjunkter skärps.

Överklagandenämnden tillstyrker förslaget att rektor vid befordran av lärare skall kunna justera ämnesområdet. Detta bör dock kunna komma ifråga endast om särskilda omständigheter föreligger.

Överväganden

Bemyndiganden för högskolan (avsnitt 6.1.2)

Överklagandenämnden avstyrker den del av förslaget som innebär att lärosätena skall bemyndigas att meddela föreskrifter om nya läraranställningar utöver dem som kommer att anges i 4 kap. högskoleförordningen.

Om förslaget införs kommer det att krävas att lärosätena lägger ner betydande resurser på att ta fram dessa föreskrifter. Vidare kommer det att krävas att varje enskilt lärosäte skaffar sig den juridiska kompetens som krävs för detta arbete. Man kan förmoda att många lärosäten redan i dag har denna kompetens, dock långt ifrån alla. Det är av stor vikt att föreskrifter utformas och fastställs på ett korrekt sätt. Överklagandenämnden ser en risk i att förslaget kommer att medföra att ett ökat antal beslut undanröjs på formella grunder.

Förslaget kan också komma att innebära att akademien får en uppsjö av nya slag av läraranställningar som få känner innebörden av. Det kan ifrågasättas på vilket sätt rörligheten mellan lärosätena skulle gagnas av detta förslag.

Införandet av ett kallelseförfarande (avsnitt 6.3.4)

Utvecklingen vad gäller statliga anställningar går i riktningen mot att allt fler av dessa skall utlysas och tillsättas i konkurrens. Man kan notera att staten på senare tid gått allt längre i denna strävan och att nämnda förfarande numera även omfattar vissa generaldirektörsanställningar. Med ett öppet förfarande där alla kan anmäla sitt intresse ges den mest lämpade för anställningen en möjlighet att anmäla sig som sökande. Denna kan ofta vara en person som arbetsgivaren tidigare inte hade kännedom om och som därmed inte skulle erhållit anställningen efter ett kallelseförfarande. Att utlysa anställningen gör också att utrymmet minskar att ifrågasätta på vilka grunder ett visst beslut om anställning efter kallelse fattats. Utredningens förslag går således stick i stäv med den utveckling som pågår inom det statliga anställningsväsendet och även mot utredningens egna uttalanden om vikten av transparens och rättssäkerhet.  

Överklagandenämnden anser att den möjlighet som finns i dag att bjuda in någon att söka anställning som professor (4 kap. 19 § högskoleförordningen) är ändamålsenlig. I sammanhanget kan även nämnas att det finns en möjlighet att begära undantag från högskoleförordningens föreskrifter om anställning av lärare (se t.ex. regeringsbeslutet den 11 maj 2006, U2006/735/UH).

Enligt Överklagandenämndens mening är det långt ifrån klart om utredningens förslag om positiv särbehandling är förenligt med gemenskapsrätten. Nämnden noterar även att utredningen föreslår ett direkt överklagandeförbud för detta slag av anställning. Frågan om förfarandets förenlighet med gemenskapsrätten skulle därmed eventuellt inte kunna komma under domstolsprövning. Detta är ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande. Om regeringen väljer att gå vidare med detta förslag bör frågan om förslagets förenlighet med gemenskapsrätten utredas mer grundligt.

Sakkunniggranskning (avsnitt 6.3.4)

Om sakkunniggranskningen vid exempelvis en professorstillsättning inte längre skulle vara obligatorisk och lärosätet väljer att inte inhämta några sakkunnigutlåtanden, kommer kraven på lärosätenas egen handläggning att skärpas avsevärt. Bedömningen av vem av de sökande som är skickligast för anställningen kan i ett sådant fall endast göras av dem på lärosätet som har ämneskunskaperna. Arbetsbördan på dessa personer skulle därmed öka. Om anställningsbeslutet sedan skulle komma att överklagas till Överklagandenämnden kommer det att ställas helt andra krav på lärosätets yttrande till nämnden än de krav nämnden ställer i dag då det finns oberoende sakkunnigutlåtanden för nämnden att ta del av. Som utredningen själv konstaterar på sid. 257 blir ärendena mer svårbedömda om underlaget inte är så utförligt och möjligheten för lärosätena att motivera sitt ställningstagande i efterhand ökar.

Vid tillsättning av de högsta läraranställningarna är det av särskild vikt för såväl lärosätena, studenterna som allmänhetens förtroende för akademien att den skickligaste verkligen anställs. Den oberoende sakkunniggranskningen är vidare en garanti för rörligheten inom forskarsamhället. Förfarandet med sakkunniggranskningar bör därför även fortsättningsvis vara obligatoriskt. Nämnas kan även att lärosätena skapar många värdefulla kontakter såväl nationellt som internationellt under dessa sakkunnigprocesser. 
 

Kassation (avsnitt 6.2.5)

Det har sedan länge pågått en utveckling mot att minska skillnaderna mellan statlig och privat anställning. Överklagandenämnden ifrågasätter om inte denna utveckling i vissa delar håller på att drivas allt för långt. I vissa viktiga avseenden skiljer sig ett arbete inom det statliga området från ett arbete i en anställning inom det övriga samhället. Det sagda gäller främst med hänsyn till de uppgifter som myndigheterna har att fullgöra. Den statliga verksamheten har ofta till syfte att uppnå vissa offentliga mål som uppställts av riksdag och regering och verksamheten är mer eller mindre författningsreglerad. Vissa statliga anställningar innefattar arbetsuppgifter som innebär myndighetsutövning mot enskilda. Det finns också särskilda straffrättsliga och disciplinära föreskrifter gällande ansvar för fel som begås i tjänsten. Statlig anställning regleras vidare av regeringsformens bestämmelser om att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet får beaktas vid anställning.

Den svenska statsförvaltningen får anses åtnjuta ett relativt högt förtroende bland allmänheten. Att myndigheterna endast har sakliga och opartiska bevekelsegrunder vid rekryteringen till statlig anställning får anses vara väsentligt för förtroendet för det allmänna. För att kunna kontrollera att så sker krävs att besluten kan överprövas av en högre instans.

För att det skall kännas meningsfullt för den enskilde att överklaga ett anställningsbeslut till Överklagandenämnden krävs att nämnden kan göra en sakprövning och för det fall den klagande visar sig vara den skickligaste för anställningen kunna bifalla överklagandet. Man kan förmoda att benägenheten att överklaga ett beslut man finner felaktigt skulle minska om man inte har möjlighet att efter beslut av nämnden erhålla anställningen.

Enligt Överklagandenämndens mening har befattningsutredningen i alltför hög grad tagit fasta på den enskilda myndighetens arbetsgivarperspektiv och andra personalpolitiska skäl. De olägenheter som en sakprövning kan medföra för anställande myndighet bör vägas mot den enskildes rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för systemet. Det kan för övrigt ifrågasättas om olägenheterna av möjligheten till sakprövning sammantagna är så stora för de statliga myndigheterna. En ändring till ett kassationsförfarande skulle vara ett avsteg från den generella rätten att i högre instans kunna få ett förvaltningsbeslut prövat i sak. Ett sådant avsteg är inte befogat vad avser anställningsbeslut.

Överklagandenämnden vill även framhålla att kvaliteten i beredningsprocessen hos lärosätena vidmakthålls redan av vetskapen om att anställningsbeslutet kan komma att ändras i sak av högre instans. Möjligheten till sakprövning är således till gagn för samtliga anställningsprocesser vid universitet och högskolor, inte bara de som prövas i Överklagandenämnden.
  

Behörighet för adjunkt (avsnitt 6.3.1)

Övrigt

Utredningens förslag att kraftigt avreglera anställningsprocessen kommer med sannolikhet att innebära nackdelar ur jämställdhetssynpunkt. Denna slutsats finner  för övrigt stöd i den forskning som utredningen själv hänvisar till på sid. 272 sista stycket.

Ett problem för många av dem som befordrats till professor är att de i stort behållit de arbetsuppgifter de hade som lektorer. Utredningen har inte berört denna problematik.