Beslut 2007-11-16 (reg.nr 46-777-07)

Ärendets bakgrund

Högskoleverket har i ett beslut den 9 augusti 2007 (reg.nr 31-2119-07) riktat kritik mot Linköpings universitet för att inte ha handlagt N Ns tydligt uttryckta intresse för att antas till forskarutbildning i enlighet med gällande regler. Universitetet kritiserades även för att ha lämnat motstridiga och oklara besked om antagningsvillkoren.

Högskoleverket har därefter, i ett yttrande till Justitiekanslern den 11 september 2007 (reg.nr 31-3639-07), ansett att det finns grund för skadestånd från staten om N N kan visa att han har åsamkats skada.

Yrkande m.m.

N N har i en kompletterande skrivelse även anfört bl.a. fölB Bde. Utbildning på forskarnivå kan finansieras genom anställning, utbildningsbidrag eller stipendier. Han fick kännedom om de möjligheterna i oktober 2006. Tema accepterar samtliga finansieringsformer för svenska sökande. Beträffande utländska sökande ställer emellertid Tema upp krav på att den sökande kan uppvisa ett samarbetsavtal med ett utländskt universitet eller ett stipendium. Tema har under våren 2007 antagit en forskarstuderande från Australien, men krävde då ett samarbetsavtal som var värt ca 350 000 kr. För hans egen del begärde Tema att han skulle kunna visa ett samarbetsavtal med ett japanskt universitet, eller ett stipendium överstigande 4 500 000 kr. Det är inte möjligt att få till stånd ett samarbetssamtal med ett japanskt universitet eftersom japanska universitet själva tar betalt av sina forskarstuderande. — Linköpings universitet antog ett antal doktorander under perioden december 2005 — juli 2007, trots att det inte hade anslagits några lediga platser på lärosätets hemsida på Internet. Bl.a. antogs och anställdes en svensk doktorand på Tema under våren 2007. — Han har i börB B av juli 2007 begärt att Linköpings universitet skall utreda omständigheterna kring diskrimineringen av honom.

Linköpings universitet har vidhållit sitt beslut och anfört bl.a. följande.

(...)

LiU tillbakavisar i dess helhet påståendet att Tema skulle tillämpa skilda antagningsvillkor med avseende på etnisk eller nationell bakgrund. N N har vidare inte personligen avkrävts att han för att kunna antas måste ordna med ett särskilt samarbetsavtal med ett japanskt lärosäte eller uppvisa ett forskarstipendium i den storleksordning han anför. Detta utgör missuppfattningar som LiU förgäves försökt N N att förstå och acceptera. I det fölB Bde under punkt fyra lämnas en närmare redovisning om antagningsförfarandet inom filosofisk fakultet såväl i allmänhet som med särskilt avseende på Tema och som också anger förutsättningarna för de fall då antagningsbeslut meddelas utan föregående utlysning.

Enligt LBL [lagen om likabehandling av studenter i högskolan] föreskrivs bl a att det åligger ett lärosäte att inleda en utredning så snart lärosätet har anledning att tro att någon student eller sökande blivit diskriminerad, trakasserad eller utsatt för repressalier. Särskilt mot bakgrund av N Ns kraftfulla och konsekventa sätt att hävda sin uppfattning i antagningsärendet (jfr anmälan till HSV) och det förhållandet att han i rätt tid har överklagat Temas avslagsbeslut till ÖNH med hänvisning till LBL har LiU bedömt att en sådan utredning inte skulle tillföra något i sak. Förekomsten av diskriminering i ärendet ankommer nu i dess helhet på ÖNH att bedöma bl a utifrån vad LiU anför i detta yttrande. LiU anser sammanfattningsvis att, med hänvisning till vad som nedan redovisas, N N inte har varit utsatt för vare sig direkt eller indirekt etnisk diskriminering i hanteringen av hans ansökan och han har heller inte utsatts för repressalier genom det antagningsbeslut som fattats.

LiU yrkar att ÖNH avslår N Ns överklagande.

2 Rättsliga förutsättningar för antagning som forskarstuderande

Med studiefinansiering i förordningens mening avses inte ett krav på att den sökande genom egen försorg skall bidra till finansieringen av lärosätets kostnader för forskarutbildningen som sådan — t ex med avseende på handledares lönekostnader, eller kostnader för lokaler och utrustning. Enligt 1 kap 10 § HF gäller att all utbildning vid svenska lärosäten skall vara avgiftsfri för studenten — ett krav som också gäller för forskarutbildningen. Istället åsyftas med begreppet "studiefinansiering" de ekonomiska villkoren för hur doktoranden finansierar sina egna privata levnadsomkostnader under den tid som forskarstudierna pågår. Förordningen anvisar här tre alternativa möjligheter (enligt idag gällande föreskrifter i 7 kap 36 § HF):

- Den sökande kan efter beslut av fakultetsnämnd anställas som doktorand och därvid erhålla doktorandlön enligt 5 kap HF.

- Den sökande kan efter beslut av fakultetsnämnd beviljas utbildningsbidrag enligt 1995 års förordning om utbildningsbidrag för doktorander.

- Den sökande kan efter beslut av fakultetsnämnd antas som doktorand med hänvisning till att den sökande kunnat visa på någon form av enskild studiefinansiering — om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom — som längst (beträffande doktorsexamen) — åtta år.

Förutsättningarna för beslut om anställning som doktorand respektive mottagare av utbildningsbidrag är som framgår närmare angivna i särskilda föreskrifter i HF respektive doktorandförordningen. Vad gäller möjligheterna att med något slag av egen studiefinansiering garantera ett genomförande av forskarstudier ankommer det dock i sin helhet på respektive fakultetsnämnd att närmare utforma en likformig och förutsebar tillämpning av den möjlighet som anvisas i HF. Noteras kan härvid att förordningen bara skapar en legal möjlighet för fakultetsnämnderna att fatta sådana beslut — inte en tvingande skyldighet. Vidare måste understrykas att det i HF uppställda kravet på att den enskilda studiefinansieringen skall vara säkrad under hela utbildningstiden i praktiken medför att det förhållandet måste framgå genom någon form av avtal, överenskommelser, garantiåtagande eller på annat formellt sätt.

3 Om tillämpningen av HF:s studiefinansieringsvillkor inom LiU

4 Tema och Tema Vattens handläggning av antagningsärendet

(...)

Det är vidare i sig riktigt att ämnesansvariga återkommande hänvisat till att eventuella kopplingar mellan N N och hans forskarstudier i Sverige till japanska universitet måste konfirmeras i avtalsform — genom ett memorandum of understanding (MOU) eller på annat sätt. Avgörande för kravet på avtal i fall såsom detta är — förutom vad som angivits ovan i fråga om att säkerställa en tillräcklig studiefinansiering — behovet av att formellt tydliggöra samverkansuniversitetets ekonomiska åtaganden för utbildningens genomförande och med avseende på den närmare regleringen av utbildningen som sådan med avseende på för LiU gällande villkor vid utfärdandet av doktorsexamen. En sådan överenskommelse kräver självfallet direkta förhandlingar mellan behöriga inom Tema och möjligt samverkansuniversitet. Upprätthållande av ett krav på avtal eller motsvarande i fall som förevarande utgör inte något etniskt grundat missgynnande av N N i förhållande vad som gäller för andra sökande när tillräcklig finansiering saknas inom Tema. Den i HF föreskrivna ordningen vid prövningen av ansökningar till forskarutbildning samt den tillämpningen denna får vid LiU kan inte i sig anses vara diskriminerande i de avseenden som avses i LBL vid prövningen av utländska sökanden. Att Tema vid sitt beslut i N Ns fall hållit fast vid den ordning som med fakultetsnämndens bemyndigande generellt tillämpas inom institutionen — och därvid funnit att erforderliga resurser för handledning saknas — kan heller inte anses utgöra några repressalier riktade mot N N för hans agerande i ärendet. Det förtjänar här att inskjutas att den formella kritik som HSV riktat mot LiU i sitt beslut den 9 augusti 2007 väsentligen avsett det förhållandet att Tema redan initialt i kontakterna med N N — alltså redan i slutet av 2005 — av förvaltningsrättsliga skäl borde ha infordrat en formell ansökan. En sådan kom först att inlämnas i börB B av april 2007. Även om LiU ger HSV rätt i denna kritik — och härvid förutsätter en förändrad handläggningsordning inom Tema — kvarstår det förhållandet att denna ordning (eller brist på ordning) även tillämpats i helt likartade ärenden inom Tema. I praktiken har N N långt innan han formellt avslutade sin masterutbildning med ämnesansvarig kunnat föra samma slags förberedande diskussioner och vidta gemensamma planeringsåtgärder som andra presumtiva forskarstuderande. Han, likaväl som andra intresserade av forskarutbildning, får härvid tillsammans med berörda lärare dela den krävande och bekymmersamma osäkerheten kring vilken forskning eller vilka forskningsprojekt som erhåller finansiering och i vilken utsträckning denna finansiering kan utgöra underlag för en studieplats i forskarutbildningen och en anställning som doktorand. Särskilt fakultetsledningens allmänna redovisning nedan understryker detta förhållande — och där LiU som universitet är särskilt utsatt med hänsyn till sin jämförelsevis låga tilldelning av fakultetsmedel. En strikt och förvaltningsrättsligt formellt korrekt ärendehantering med en initial skriftlig ansökan från N N hade inte på något sätt kunna ändra dessa grundläggande förutsättningar och begränsningar för LiUs vidkommande. N N har också under hela ärendetiden haft nära tillgång till Tema- och ämnesansvariga och kan rimligen inte under hela denna tidsperiod anses ha svävat i okunnighet om de villkor som gällde vid Tema. LiU kan således inte ensamt göras ansvarig på det sätt HSV menar i sitt beslut.

4.1 Redogörelse från fakultets- och institutionsledningen

(...)

Arbetsgången när en doktorand antas kan schematiskt beskrivas på fölB Bde sätt: Fakultetsstyrelsen fattar inför varje verksamhetsår ett budgetbeslut som bland annat innehåller de ekonomiska ramarna för respektive forskarutbildning. Dessa ramar inbegriper lärarlöner och andra kostnadsersättningar liksom det utrymme som finns för doktorandfinansiering. Denna doktorandfinansiering avser såväl ersättning för de doktorander som för närvarande finns i systemet samt, beroende på antalet examinerade och andra omständigheter, det utrymme som eventuellt finns för att anställa nya doktorander. Det skall noteras att fakultetsmedlen är synnerligen begränsade och att det inte är ovanligt att en viss forskarutbildning inte har något finansiellt utrymme att överhuvudtaget anta nya doktorander innan de doktorander som redan finns i systemet är examinerade. Om ett finansiellt utrymme finns för att anställa nya doktorander till en viss forskarutbildning är fakultetsmedlen dimensionerade så att de räcker till 75 procent av lön per doktorand. Resten lönemedel åligger det den aktuella institutionen att själv ta fram. Vidare är det så att om forskarutbildningen inte bara vill anta nya doktorander när "gamla" doktorander har disputerat, en omständighet som är speciellt besvärande om det är frågan om en forskarutbildning med få doktorander, förutsätts det att lärarna så snabbt detta låter sig göra ser till att få fram externa anslag till doktorandens försörjning, så att fakultetsmedlen kan användas till att anta en ny doktorand. Eftersom de statliga forskningsfinansiärerna, som varit huvudkällan vad gäller externa anslag, har blivit allt ovilligare att finansiera doktorandstudier har arbetet med att externfinansiera doktorander blivit allt svårare. Då fakultetsanslagen totalt sett inte har uppräknats på många år innebär detta att allt färre doktorander kan antas till forskarutbildning. Dock har inte söktrycket till fakultetens forskarutbildningar minskat utan fortsätter ligga på en mycket hög nivå. Av detta följer att allt större krav ställs på de få som fortfarande kommer ifråga för antagning.

Om och när de finansiella förutsättningarna finns för att anta en doktorand till en viss forskarutbildning ansöker utbildningen om att få utlysa en doktorandplats hos institutionsstyrelsen. Om institutionsstyrelsen finner att de finansiella grunderna för en sådan anställning är tillfredsställande, samt att det verksamhetsmässigt är försvarbart i övrigt, beslutar styrelsen om en utlysning genom universitetets hemsida samt separat annonsering i tillämpliga kanaler. Denna utlysning, som följer de vedertagna principerna för utlysning av anställning, resulterar i ett antal sökanden. Som regel överstiger antalet sökanden vida det anställningsutrymme som finns för handen, inte sällan fler än tjugo sökande per doktorandutrymme. Nu vidtar urvalsarbetet, ett arbete som lärarkollegiet har ansvar för. Ett betydande arbete läggs ner på att gå igenom handlingar, värdera insända arbetsprover och vikta meriter utifrån de allmänna principer som finns formulerade i högskoleförordningen samt preciseringar i aktuella studieplaner. Efter hand identifierar lärarkollegiet gemensamt en toppgrupp av sökande som kallas till intervju. Inte sällan kallas fyra eller fler sökande per doktorandutrymme till intervju. Den slutliga sammanvägningen, vilket också kan inkludera referenstagning och annat, pekar så ut någon eller några av de sökande som erbjuds antagning. Efter att den/de har tackat ja föreläggs förslaget institutionsstyrelsen/prefekten, som antar doktoranden. Detta är grundmodellen för hanteringsordningen inom samtliga forskarutbildningar vid Filosofisk fakultet.

För det här aktuella ärendet är det angeläget att något närmare belysa den variant av extern basfinansiering som utgår från att en organisation som inte normalt är en forskningsfinansiär går in och bekostar hela eller delar av en doktorands studier. Som nämnts är denna form av extern finansiering långt mindre förekommande än sådan finansiering som utgår från forskningsanslag, men förekommer då och då. Exempel på finansiärer som stött doktorandstudier utanför forskningsfinansiärsystemet är statliga organ, landsting, kyrkliga organisationer och högskolor samt icke-svenska motsvarigheter. Gången är då i regel att aktuell organisation tar kontakt med forskarutbildningen och föreslår ett samarbete. Grunden är att organisationen ifråga söker kompetensutveckling för en medarbetare för att föra in forskningskompetens i verksamheten eller att man utifrån ett verksamhetsperspektiv identifierat en problematik som man finner angelägen att beforska. Forskarutbildningen och dess lärarkollegium har då att ta ställning till om man besitter den lämpliga kompetensen i relation till organisationens önskemål, om relevant handledningskompetens finns och har utrymme att ta sig an en doktorand samt om forskarutbildningen i övrigt kan gå in i ett åtagande så att kvaliteten på doktorandens studier kan garanteras. Finner lärarkollegiet att så är fallet, och givet att den presumtive doktoranden har den formella och reella kompetens som krävs för att bli doktorand, startas en förhandling mellan finansiär och institution/forskarutbildning där villkoren för doktorandens finansiering konkretiseras. På basis av detta upprättas ett avtal som är ömsesidigt bindande. Vilka punkter som ingår i detta avtal och de faktiska villkoren varierar från fall till fall. Gemensamt grundvillkor är dock att de kostnader som inte täcks i avtalet måste forskarutbildningen själv stå för, i regel genom att använda fakultetsmedel så att den aktuella doktoranden får samma villkor som alla andra doktorander. Den vanligaste strukturen på avtalen har varit att finansiären stått för doktorandens lönekostnader och vissa andra kringkostnader medan forskarutbildningen åtagit sig att stå för de kostnader som uppstår i samband med kurser, handledning, lokaler, utrustning och annat. Ibland har det förekommit att finansiären också bekostat handledning eller annat. Utifrån ett fakultetsperspektiv är det uppmuntrande att organisationer av nämnda slag vill finansiera doktorandstudier och fakulteten ser det som viktigt att forskarutbildningarna på så sätt anknyter till konkreta verksamheter eller på annat sätt bidrar till samarbete, nationellt eller internationellt. Däremot är det fakultetens bestämda ståndpunkt att krav på finansiering aldrig får ställas på enskild presumtiv doktorand.

(...)

Det är fakultetens erfarenhet att enkönade, etniskt odifferentierade och åldersmässigt homogena doktorandgrupper utvecklar mindre kreativa kulturella sammanhang än doktorandgrupper som utmärks av mångfald. Forskarutbildningarna har därför i uppdrag att ta hänsyn till mångfaldsperspektivet såväl vid antagning som kontinuerligt under studietiden. På samma sätt är det viktigt att fakultetens forskarutbildningar genomsyras av ett internationellt perspektiv. Forskarutbildningarna skall ha internationell synlighet, forskningsresultat och andra produkter skall kunna komma en internationell publik till godo och doktoranderna skall ha möjlighet att knyta internationella kontakter genom de olika kanaler (gästforskare, nätverk, konferenser etc) som står till buds. En lika viktig sida av forskarutbildningarnas internationalisering är att göra det möjligt för icke-svenska studenter att ansluta sig till forskarutbildningarna på lika villkor. Det blir därför allt vanligare att forskarutbildningskurser och seminarier hålls på engelska så att alla kan delta, liksom att miljön i stort ges en internationell prägel. Även utförlig nätbaserad information om fakultetens forskarutbildningar, inklusive antagningsförfarande och krav, finns lätt tillgänglig på engelska. Fakulteten har också, antagligen delvis som en följd av detta, ett stort antal doktorander med icke-svensk bakgrund. Några särskilda krav på sökande med icke-svensk bakgrund tillämpas ej, utan antagning sker på lika villkor för alla.

(...)

Gången för ett doktorandärende är att en forskningsmiljö som vill anställa en doktorand via Temaansvarig ger ett underlag till en Forskarutbildningskommitté som bereder ärendet till IS för beslut. Sedan februari har denna regel ändrats så att Forskarutbildningskommittén vid behov gör beredningen. Innan doktorandanställningen träder i kraft måste doktoranden vara antagen till forskarutbildning vid Tema.

När IS fattat beslut om doktorandanställning görs en utlysning. Det finns två former av utlysning; dels bred utlysning nationellt och internationellt, dels institutionsutlysning. Sistnämnda används endast i fall där finansieringen redan är direkt knuten till en presumtiv forskarstudent, exempelvis genom att externa medel erhållits till ett specifikt projekt med specificerade forskningsuppgifter. I praktiken innebär det att en behörig student arbetat i ett projekt som fått medel och som därför uppmanas att söka doktorandanställning.

Vid sidan om denna huvudprincip har forskningsmiljöer vid Tema i enstaka fall antagit doktorander utan doktorandanställning. I sådana fall har avtal ingåtts mellan institutionen (om antagning) och en annan part som ansvarat för anställningen. Exempel på andra parter är universitet (nationella och internationella), Väg- och Trafikinstitutet, Migrationsverket eller Arbetslivsinstitutet. I sådana fall har anställningarna inte utlysts.

Sedan 2003 har forskningsmiljöer vid Institutionen för Tema, efter beslut från IS, inrättat fölB Bde doktorandanställningar och antagit fölB Bde antal doktorander till forskarutbildning:

2003: 26 doktorander enligt följande:
- 23 doktorandanställningar med bred utlysning. - 3 antagningar utan utlysning. Avtal om anställning ingångna med Södertörns högskola, Vietnamesiska staten och Iran.

2004: 2 doktorander enligt följande:
- 2 doktorandanställningar, båda med institutionsutlysning

2005: 8 doktorander enligt följande:
- 5 doktorandanställningar varav 3 med bred utlysning och 2 med institutionsutlysning. - 3 antagningar. Avtal om anställning ingångna med Migrationsverket, Södertörns högskola och Arbetslivsinstitutet.

2006: 14 doktorander enligt följande:
- 11 doktorandanställningar med bred utlysning - 3 antagningar. Avtal om anställning ingångna med VTI (2 personer) och Sydney University.

2007: Pågår; 9 doktorandanställningar enligt följande:
- 6 varav 4 doktorandanställningar med bred utlysning (start 1/9) och 2 med institutionsutlysning (start 1/4 och 1/9) - 1 antagning. Avtal om anställning ingånget med Södertörns högskola - 2 doktorandanställningar kommer att utlysas snarast, varav 1 med bred utlysning och 1 institutionsutlysning

För forskningsmiljön tema Vatten i Natur och Samhälle gäller att Centrum för Klimatpolitisk Forskning (CSPR) är knutet till temat. CSPR är en så kallad centrumbildning med egen styrelse och budgetansvar men med Tema som värdinstitution, vilket betyder att anställningar ligger på Tema V även om de har sin placering på CSPR). Sedan 2003 har Tema V, efter beslut från IS, inrättat fölB Bde doktorandanställningar och antagit fölB Bde antal doktorander:

2003: 6 doktorander varav 4 doktorandanställningar med bred utlysning och 2 antagningar (avtal med Vietnamn och Iran).
2004: 1 doktorandanställning med institutionsutlysning.
2005: 1 doktorandanställning med institutionsutlysning (placering vid Centrum för Klimatpolitisk Forskning, CSPR)
2006: 1 antagning (avtal med Australien).
2007: 4 doktorandanställningar, varav 2 med bred utlysning och 2 med institutionsutlysning (en av dessa med placering på CSPR, institutionsutlysning start 1/4).

4.2 Yttrande från temaansvarig på Tema Vatten

Antagningarna åren 1997, 1999, 2001, 2002 och 2003 följde samma procedur som tidigare år med samordnad antagning trots krympande ekonomiskt utrymme. På grund av den rådande ekonomiska situationen har institutionen, sedan ett antal år, som krav för antagning att varje doktorandanställning skall vara fullt finansierad under minst tre heltidsår och att respektive enhet skall stå för resterande kostnader. Det har inte oväntat lett till minskad antagning vilket också framgår i tabellen nedan. (Notera att 2007 antogs en forskarstuderande till CSPR men som har sin anställning på Tema V).

I det aktuella fallet, N N (MI), så ville han bli forskarstuderande vid Tema V efter det att han hade genomgått en masterutbildning vid LiU med prof. B B som handledare. B B kontaktade tidigt sin japanske kollega prof. C C vid University of Tokyo men denna var skeptisk till ett samarbete kring MI som doktorand. Våren 2006 besökte C C Sverige och träffade då, enligt uppgift, också MI men C C avböjde erbjudande om gemensamt ansvar för denna doktorand (MI). Samarbete på institutionsnivå var ej möjlig. Inga ekonomiska resurser fanns att tillgå vid den tidpunkten, varför den potentielle handledaren (doc. D D), i samarbete med MI, började gemensamt söka medel men med klent resultat. I detta läge föreslog MI att han, i likhet med den konstruktion den ovan nämnda australiensiskan har, försöka övertyga sin japanske handledare (prof. E E vid Wasada University) om fördelarna med en sådan gemensam konstruktion. De hittills goda erfarenheterna av samarbetet mellan Sydney och Linköping gjorde inte saken sämre. Det visade sig så småningom att detta inte var någon framkomlig väg i MI:s fall, varken handledare eller universitet var intresserade. I det läget hävdade MI att det inte explicit fanns någon begränsning av antagningen vad gäller privat finansiering via stipendier och MI erhöll också sedermera ett treårigt stipendium för sitt uppehälle i Sverige. Samtidigt hävdade MI att han redan var antagen som forskarstuderande med åberopande av ett rekommendationsbrev som temaansvarig på Tema V skrivit på uppmaning av MI för att underlätta försöken att få stipendier. En formell ansökan om antagning kom också till Tema V. Det är dock institutionens för tema uppgift att bedöma realismen och förutsättningarna i ett sådant antagande. Det gjorde prefekten, på inrådan av temanämnden vid Tema V, och fann att förutsättningarna inte fanns för en antagning. Redan innan ärendet var behandlat anmälde MI inst. för tema till HSV. Avslutningsvis finner jag det ytterst märkligt att vår hantering av detta ärende skulle kunna ses som ett försök till diskriminering av utländsk student. Tre seniora forskare vid LiU har, efter bästa förmåga och under lång tid, försökt lösa problemen med en antagning av N N till vår forskarutbildning.

4.3 Yttrande från tilltänkte huvudhandledaren

(...)

N N har yttrat sig och tillsammans med sin skrivelse gett in ett antal handlingar, huvudsakligen kopior av e-postkorrespondens. Han har även justerat sitt skadeståndsanspråk.

Överklagandenämnden har inhämtat Högskoleverkets akt med reg.nr 31-2119-07. Överklagandenämnden har vidare tagit del av Högskoleverkets yttrande till Justitiekanslern den 11 september 2007 (reg.nr 31-3639-07).

Överklagandenämnden yttrade

Skäl

Rättsliga utgångspunkter

Av 7 § första stycket likabehandlingslagen, under rubriken direkt diskriminering, framgår att en högskola inte får missgynna en student eller en sökande genom att behandla honom eller henne sämre än högskolan behandlar, har behandlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.
I 8 § likabehandlingslagen, under rubriken indirekt diskriminering, stadgas bl.a. att en högskola inte får missgynna en student eller en sökande genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer med viss könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, eller sexuell läggning eller visst funktionshinder.

Av 9 § 1 likabehandlingslagen följer att förbuden mot diskriminering bl.a. gäller när en högskola beslutar om tillträde till högskoleutbildning eller vidtar någon annan åtgärd som har betydelse för tillträdet.

Av 11 § likabehandlingslagen framgår att en högskola inte får utsätta en student eller en sökande för repressalier på grund av att han eller hon har anmält högskolan för diskriminering eller medverkat i en utredning enligt likabehandlingslagen.

I 17 a § likabehandlingslagen stadgas att om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, är det högskolan som skall visa att diskriminering eller repressalier inte har förekommit.

Är likabehandlingslagen tillämplig?

N N får anses ha gjort gällande att Linköpings universitet behandlar sökande till forskarutbildning på olika sätt beroende på om den sökande kommer från Sverige eller Japan och att han har missgynnats på grund av sitt japanska ursprung. Överklagandenämnden konstaterar att likabehandlingslagen är tillämplig under sådana förhållanden.

Bevisbördan

I förarbetena uttalas att högskolan — för att freda sig från påståenden om diskriminering — måste styrka att diskriminering eller repressalier inte har förekommit. Ett sätt att styrka detta är att högskolan bevisar att agerandet inte har något samband med den åberopade diskrimineringsgrunden. För det fall den klagande misslyckas med att göra diskriminering respektive repressalier antagliga behöver motpartens motargument inte prövas. Det kan då endast konstateras att diskriminering eller repressalier inte kan visas i målet (prop. 2002/03:65 s. 235).

Bevisbörderegeln, som i första hand förefaller vara avsedd för rättegång i allmän domstol, har tidigare beaktats av Överklagandenämnden (se Överklagandenämndens beslut den 16 september 2005 i reg.nr 33-927-05).

Överklagandenämnden, som även i förevarande ärende fäster avseende vid innehållet i 17 a § likabehandlingslagen, kan konstatera att N N har anfört ett antal argument för att Linköpings universitets agerande vid prövningen och handläggningen av hans ansökan har varit diskriminerande. Bl.a. har N N gjort gällande att han som utländsk sökande har varit tvungen att ha en annan form av studiefinansiering än anställning som doktorand eller utbildningsbidrag för doktorander. Han har vidare uppfattat att avslagsbeslutet fattades på grund av hans anmälan till Högskoleverket. Sådana argument kan inte bortses ifrån. Överklagandenämnden finner därför att N N får anses ha visat sådana omständigheter som ger anledning att anta att han har blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier. Det åligger därmed Linköpings universitet att styrka att diskriminering eller repressalier inte har förekommit.

Direkt eller indirekt diskriminering?

Enligt 8 § likabehandlingslagen får en högskola inte heller missgynna en student eller en sökande genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt, men som i praktiken särskilt missgynnar personer med bl.a. viss etnisk tillhörighet. Ett sådant missgynnande utgör indirekt diskriminering.

En första förutsättning för att diskriminering skall anses föreligga är att N N har missgynnats, dvs. försatts i ett sämre läge än någon annan i en jämförbar situation. I förarbetena har, när det gäller direkt diskriminering, uttalats att en jämförelse, vanligen mellan olika personer, måste ske för att avgöra om det är fråga om en mindre förmånlig behandling som kan utgöra diskriminering. Beträffande diskriminering på grund av etnisk tillhörighet krävs det att behandlingen skall ha varit oförmånlig i förhållande till hur personer med annan etnisk tillhörighet har behandlats. För att en jämförelse mellan personer skall kunna göras måste situationerna som jämförs vara likartade (prop. 2001/02:27 s. 38 f.).

För att indirekt diskriminering skall anses föreligga krävs att tillämpningen av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt i praktiken särskilt har missgynnat N N vid hans ansökan till forskarutbildning. Av förarbetena framgår att en jämförelse bör göras mellan den andel av dem som kan respektive inte kan uppfylla kravet i de grupper som jämförs. Syftet med jämförelsen är att utröna om kravet särskilt missgynnar personer av någon tillhörighet som grupp. Skillnaden mellan dem som kan respektive inte kan uppfylla kravet i de grupper som jämförs bör vara betydande för att en grupp skall anses ha missgynnats genom det uppställda kravet (prop. 2001/02:27 s. 42).

Linköpings universitet har redovisat på vilket sätt och i vilken omfattning sökande till forskarutbildning vid Tema under senare tid har antagits och, i förekommande fall, anställts. Överklagandenämnden kan konstatera att Tema sedan år 2004 endast har antagit ett relativt litet antal doktorander. Av de doktorander som har antagits har ett inte obetydligt antal utländsk bakgrund. De utländska doktoranderna har såväl anställts som själva bidragit till sin finansiering med stipendier eller samarbetsavtal med utländska universitet. Motsvarande förhållande gäller för svenska doktorander och några lindrigare villkor har inte uppställts för dem. Universitetet har framhållit att samtliga nya doktorander behövde finansieras med externa medel under den tid som N N visade intresse för att genomgå forskarutbildning, eftersom Tema Vattens ekonomi var ansträngd. Det framgår vidare av utredningen att N N inte har avkrävts ett forskarstipendium i den storleksordning som han har anfört.

Överklagandenämnden finner, efter en sammantagen bedömning, att Linköpings universitet genom sin redovisning har styrkt att lärosätet inte har behandlat N N sämre på grund av hans nationella ursprung än vad lärosätet har eller hade behandlat någon annan i en jämförbar situation och att N N inte har missgynnats i jämförelse med andra sökande. Det har därför inte förekommit vare sig direkt eller indirekt diskriminering.

Repressalier?

Av 11 § likabehandlingslagen framgår att en högskola inte får utsätta en student eller sökande för repressalier på grund av att denne har anmält högskolan för diskriminering eller medverkat i en utredning enligt likabehandlingslagen.

I förarbetena uttalas att med anmälan avses att studenten eller sökanden har underrättat de ombudsmän som avses i 16 § likabehandlingslagen, eller på annat sätt anmält högskolan för att få en fråga om diskriminering prövad enligt lagen (prop. 2001/02:27 s. 95). De ombudsmän som omtalas i 16 § likabehandlingslagen är Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Handikappombudsmannen.

Överklagandenämnden kan, såvitt framgår av utredningen, konstatera att N N inte hade gett in någon anmälan om diskriminering till någon av de nämnda ombudsmännen vid tidpunkten för Linköpings universitets avslagsbeslut. Han hade emellertid lämnat in en anmälan till Högskoleverket angående lärosätets hantering av hans ansökan till forskarutbildning. N N påtalade dock inte i sin anmälan, eller på något annat sätt, att han skulle ha utsatts för någon form av diskriminering innan Linköpings universitet fattade det överklagade beslutet. Överklagandenämnden finner mot den bakgrunden att Linköpings universitet inte kan ha överträtt förbudet mot repressalier i 11 § likabehandlingslagen.

Sammanfattning

Skadestånd

Nämndens avgörande